Eller rättare sagt, han somnade aldrig riktigt. En pigg en, han Lasse.
Jag vet inte vem pelargonen är döpt efter. Kanske var det Ålands-Lasse (Wiklöf), en känd politiker på Åland. Han dog 2008. En rödare pelargon får man leta efter. Den har lyst enda från längst bortersta uteplatsen till köksfönstret hela den gågna sommaren. Och nu laddar den om med många knoppar. Om sex veckor kommer han att flytta ut i växthuset och må gott.
Etiketter Ålands-Lasse, pelargon
30 januari, 2011 kl. 10:37 |
Den var ordentligt röd!
jag har bara ett fåtal arvepelargoner. Väldigt nära mig finns Bergabacken, där får jag pelargonlängtansdosen tillgodosedd.
/Anette
30 januari, 2011 kl. 10:50 |
Superröd! Pelargonerna är verkligen optimister, här står de och blommar i dunklet på golvet i svala hallen./Sophia
30 januari, 2011 kl. 16:08 |
Hysteriskt röd, skulle man kunna säga. Men sedan behöver man också sådana, om inte annat för att påminnas om att det är bra att ta i ordentligt då och då. Ha det bra, Liisa.
30 januari, 2011 kl. 20:40 |
Röda pelargoner är mina favoriter. Ålands-Lasse var en grann en. Jag anade en knopp på en av mina röda favoriter, Garnet Rosebud. Det är härligt när pelargonerna börjar ana våren.