Vilken lurig rackare! Den snabba och livliga blomflugan trodde jag klarade sig undan blomkrabbspindeln, men icke! Jag såg inte själva attacken men det måste ha varit ett blixtanfall från gömstället bland dahlians blomblad. Här intas måltiden. Spindeln suger helt enkelt ut innanmätet hos blomflugan efter att ha sprutat in ett gift. Det är väl därför som offret blir så stilla. För evigt…
Etiketter: blomkrabbspindel
TRÄDGÅRDSLANDET 
18 juli, 2010 kl. 10:02 |
Åh, fy. Precis en sån där såg jag i växthuset i går. Tyckte att den såg lite läskigt ut, eftersom den var så matt ljus. Men, jag brukar låta spindlar vara i växthuset. Fast jag gillar inte kryp som rör blomflugor. De är ju så fina och beskedliga.
18 juli, 2010 kl. 10:12 |
Spindlarna i växthuset gör stor nytta så dem är jag rädd om. Och den här blomkrabbspindeln måste ju också äta. Den är lurig för den kan skifta färg mellan vitt och gult. Och den nöjer sig inte med blomflugor utan har också bin och humlor på menyn. Naturens grymhet eller fet lycka? Det ligger i betraktarens öga…
18 juli, 2010 kl. 10:30 |
Usch, ja. Tur för den lilla rackaren att jag tycker att spindlar är för läskiga att ha ihjäl 😉
18 juli, 2010 kl. 11:04 |
Ugh, vilken sommarrysare!
Men håller med – spindlar gör mycket nytta, även inomhus. Synd bara att de inte städar bättre efter sig!
18 juli, 2010 kl. 15:31 |
Håller med. Men de kanske är insektsvärldens eviga tonåringar?!
18 juli, 2010 kl. 11:07 |
Just en sådan rackare hittade jag lurandes i madonnaliljan igår. Sa till gästande brorsbarn att den såg ju ut precis som en liten krabba. Och nu fick jag det väldigt passande namnet på den! Synd på den trevliga blomflugan, men det kommer fler…
18 juli, 2010 kl. 15:32 |
Bo i en madonnalilja, jo, jag tackar. Fina manér.