Jag vill dansa som en hund


Tunga snömoln rullar in över min plätt på jorden. Små, pytteflingor, virvlar i blåsten. De orkar inte hålla sig kvar på grenarna men fastnar i hundens päls. Hon dansade i snöfallet och är så glad. Varför är inte jag glad? Jag vet, det är mörkret, det förbannade mörkret. Dags för D-vitamin! Här finns det upplevelse-D-vitamin: Edvard Andersons växthus i Bergianska Trädgården. Det är en skön plats när ljuset flödar från starka lampor, skön värme och snö utestängd av glasväggar.


Panteramaryllisen, Hippeastrum pardinum, från Peru och Anderna, kommer snart slå ut sina fläckiga i Edvards hus. Den är efterfrågad bland odlare men mycket ovanlig på till salu-listorna. Annars är jag inte någon större vän av amaryllisar. Byngliga växter som ramlar omkull. Skär alltid av dem och sätter i vas.


Om man bara höjer blicken när man vandrar från växthuset kommer man att se ”bären- att -pussas-under”, misteln, i trädet. Det på minner mig om att jag kanske ska köpa en kvist och pussa på mannen i mitt liv. Enda parasiten i svenska träd och bären har använts som lim för att fånga fåglar. Låter inte särskilt kul. Skippar mistel! Man kan väl pussas ändå.

Önskar mig glad som en hund i det grå snöfallet. Önskar snö, om den ska vara nödvändig, som fäster på träd och buskar. Önskar mörkret all världens väg.

PS
Nu har jag köpt frön till vårsköna. Det känns bra.

Etiketter: , ,

12 svar to “Jag vill dansa som en hund”

  1. IET Says:

    Förmodligen en helt idiotisk kommentar att lämna här hos dig Ulla, men har du provat mini-amaryllisarna? De är faktiskt himla trevliga. Var lite skeptisk i början (en amaryllis ska ju vara just stor o blaffig), men jag tror att jag blivit kär. Ska försöka att få tag i fler nästa vända i plantskolan, och då köpa tre stycken att samplantera.

    Kommer ihåg hur våra colliehundar dansade i snön. (Lilla Taxi var däremot inte lika förtjust. Det behövdes inte många centimeter innan hon frös om magen.)
    kram

    • hasselmark Says:

      Jo, det har jag och de är lättare att gilla. Man borde aldrig vara så kategorisk. Vet ju att jag kan vända lika snabbt som vinden.

      • IET Says:

        Jag undrar just vad det beror på, den där lättheten att ändra sig om växter. Ena dagen är man säker på att man aldrig i livet skulle vilja odla en viss växt, och nästa dag har man börjat samla på den.

      • hasselmark Says:

        Någon slags påverkan är det nog. Men vet inte riktigt hur det går till… När det gäller hundar har jag alltid undrat varför de där täckena lämnar magen bar. Tror jag ska knåpa ihop något som är tvärtom.

  2. Anja Says:

    Hej, hej Ulla!
    Nu tänker du verkligen helt rätt! Vilken styrka och kraft du har mitt upp i mörkret!
    Att hitta en oas av ljus och dofter i det nämnda växthuset måste vara rätt perfekt – även om nackdelen är att det går inte att hyra in sig där i fyra månader, dygnet runt – typ;))!

    Själv är jag vintermänn’ska och ÄLSKAR både mörker och ljus (fast jag gillar inte höga sommartemperaturer) – och mörkret bara om jag inte är ensam hemma och att jag har ett bra elavtal så att lamporna får brinna i alla rum samtidigt (maken brukar sätta stopp för sådana utsvävningar;))!)

    Nu när snön faller och det blir så mycket ljusare kan du väl be vovven att lära dig dansstegen;)?
    Och dessutom har du en amaryllis som vi andra bara kan gapa efter! (Jag gör som du både med amaryllisen – den är pampig, den vita alltså plus några till – i vas – och med pelargonen:))!)

    Vad glad jag blir av dina fylliga inlägg även om jag förstår hur kämpigt det måste vara för dig att bo på breddgrader som har denna, för många, svåra årstiden. Så himla duktig du är – fast det behöver jag inte säga – det vet ju ALLA! Be nu mannen liv pussa dig extra-jättemycke’!/Anja

    • hasselmark Says:

      Jo, vovven går cirkuskurs så hon ska få lära mig snödansen. Då kanske man blir lika glad som hon är. Jag gillar inte heller heta somrar men det har nog med vattningen att göra. Om jag fick välja plats på jorden så skulle det bli Sydengland eller Bretagne. Fast på den första platsen regnar det så mycket och på den andra pratar man franska, som jag trots ihärdiga försök är ganska dålig på. Och i själva verket älskar jag verkligen Sverige. Blir varm i hjärtat när jag har kommit utomlands ifrån och ser sjöarna och åkrarna uppifrån. Då vill jag hoppa ut och andas den friska luften.

  3. Sophia Callmer Says:

    Panteramaryllisen var vacker, och ser sällsynt ut. Mörkret är svårt, jag sover dåligt fast jag är trött..men nu kanske snön lyser upp och ger mera energi, även om snö i Skåne i november känns tidigt!

  4. Maud Says:

    Skönt att det inte bara är jag som ogillar denna amaryllisfrossa.
    Se dem live på Azorerna, det gillar jag däremot.
    Då är de så enkla och vackra ipå ängarna.

  5. Randi, Sweden Says:

    Jag förstår din frustration. Jag har ett förflutet i både England och Syd-Frankrike, men Österlen är bäst. Du kanske ska flytta hit istället. Visserligen har jag ibland språkproblem, men det är det värt.
    Håller med dig om att Bergianska är en plats för att tanka själen. Jag bodde inte så långt därifrån och tog ofta hundpromenaderna där, när det blåste från havet. Jag gillar inte hård vind…utom när vi seglar om sommaren, förstås.
    Kram Randi

  6. hasselmark Says:

    Jag tror att man präglas av sin uppväxtmiljö. Jag kommer från de sörmländska skogarna och gillar granens sus. Fast Österlen har många pärlor. Trodde verkligen att du tyckte om när det blåser omkring dig efter alla dina supersnygga bilder med oroliga vatten…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s