Doftkorg för en kväll

27 november, 2010

Det dräller redan av hyacinter i affärerna, till och med de som är nästan överblommade och säljs för en femma. Då stoppar jag in dem i den här korgkulan och låter dem dofta för en kväll över matbordet. Den dallrande värmen från ljusen sprider doften. Tycker man inte om det kan man lägga kulan, eller vad man har, i frysen några timmar och hänga den utomhus. Det blir eviga hyacinter – till plusgraderna kommer.

Tillsammans

26 november, 2010

Jag gillar kombinationen buskar och perenner. Som här när trädgårdsirisen sticker upp genom den röda berberisen. Irisen fanns i trädgården när vi flyttade in men inte berberisen. För att det ska fungera måste man välja låga och långsamväxande buskar annars är det snart ett enda virrvarr och sekatören får gå varm.

Jag vill dansa som en hund

24 november, 2010


Tunga snömoln rullar in över min plätt på jorden. Små, pytteflingor, virvlar i blåsten. De orkar inte hålla sig kvar på grenarna men fastnar i hundens päls. Hon dansade i snöfallet och är så glad. Varför är inte jag glad? Jag vet, det är mörkret, det förbannade mörkret. Dags för D-vitamin! Här finns det upplevelse-D-vitamin: Edvard Andersons växthus i Bergianska Trädgården. Det är en skön plats när ljuset flödar från starka lampor, skön värme och snö utestängd av glasväggar.


Panteramaryllisen, Hippeastrum pardinum, från Peru och Anderna, kommer snart slå ut sina fläckiga i Edvards hus. Den är efterfrågad bland odlare men mycket ovanlig på till salu-listorna. Annars är jag inte någon större vän av amaryllisar. Byngliga växter som ramlar omkull. Skär alltid av dem och sätter i vas.


Om man bara höjer blicken när man vandrar från växthuset kommer man att se ”bären- att -pussas-under”, misteln, i trädet. Det på minner mig om att jag kanske ska köpa en kvist och pussa på mannen i mitt liv. Enda parasiten i svenska träd och bären har använts som lim för att fånga fåglar. Låter inte särskilt kul. Skippar mistel! Man kan väl pussas ändå.

Önskar mig glad som en hund i det grå snöfallet. Önskar snö, om den ska vara nödvändig, som fäster på träd och buskar. Önskar mörkret all världens väg.

PS
Nu har jag köpt frön till vårsköna. Det känns bra.

FRUSET!

18 november, 2010

Nu får man gilla läget , acceptera snö, kyla och mörker. När snön och kylan blir mer beständiga sätter jag ut tulpaner eller hyacinter i det kalla vita. Det blir en överraskning för gäster opch andra besökare som är säkra på att de är konstgjorda. Men icke. Det är frusen skönhet.

Gör så här:
Lägg in blommorna en och en utan kontakt med väggarna i frysens kallaste fack. Efter några timmar skyndar du ut med dem och arrangerar. Du får inte stanna på vägen och inte värma dem i händerna – blommorna tinar oerhört snabbt. Så länge det är minusgrader står de fina där ute. Men om temperaturen kryper över nollstrecket, eller om solen tar i med kraft, blir det bara en våt fläck. Förra vintern stod de här tulpaner i givakt under flera veckor.

Här är våren!

15 november, 2010

Magnolian har tagit på sig pälsmössan. Därunder ligger blommorna och väntar. Min säkert fyra meter höga stjänmagnolia ‘Royal Star’ har hundratals väntade knoppar. Det är trösterikt.
I går sådde jag frön från den här magnolian. Nu står krukan ute  men tänker nog ställa in den i kylskåpet (med plastpåse). Min erfarenhet är att kontrollerad vinter är bättre än den nyckfulla där ute. Dina erfarenheter?

Nu blev det bloggtorka

14 november, 2010

November lägger en smygande sordin på trädgårdsglädjen. Blött, klafsigt, möglande växtdelar, nattfrysningar, glatta stengångar. Men i dag har vi flyttat över alla växter från växthuset till källaren/garaget och monterat upp två 400 watts högtrycksnatriumlampor. Vi kör med 12 timmar ljus under natten för att dagtid kunna gå in utan bländande ljus och pilla och vattna. Pelargonerna stormtrivdes i det allt kallare växthuset och blommar fortfarande som besatta. Få se om de fortsätter med det. Neriumplantorna är däremot inte lika förtjusta. Olivträdet fick klippas ner för att komma in i garaget. Och de mastiga paradisträden (nu säkert över 25 år gamla och med grova stammar) naggades också rätt rejält och hamnade som vanligt i vardagsrummet. Där får de stå ut med åtskillig värme från vinterns brasor och har alltid klarat det bra. Vilka växter! Liljor i kruka och Afrikas blå åkte in i garagemörkret under borden. Så nu är det bara att göra något annat.
Fast snart ska jag betälla nya tomatfrön. Om några månader är det dags.

Rosor på gott och ont

7 november, 2010

Nu får man nog inse att det blir inget av de där rosknopparna som bleka om nosen fortfarande hänger kvar. Så nu är det risk för att det slinker med en bukett från matbutiken. Men man bör vara medveten om under vilka usla förhållanden många rosplockare (kvinnor) i Östra Afrika lever. Det är därifrån de flesta rosorna kommer. För mig och dig spelar några kronor mer inte så stor roll men för en kenyansk ensamstående mamma kan det betyda mycket. Kolla efter rättvisemärkt! Det kan se ut så här. Jag har hört att Coop och Ica varit rätt duktiga på att ställa krav men hur de följer upp dem vet jag inte. Det vore fint med en redovisning på den fronten.

Den här rosen är en sådan där bukettros förmodligen odlad i ett ”långt bort i världen-land”. Jag köpte den på Ica. Gissa om min förvåning när den stod kvar i vasen i 16 dagar! Och förfallet började så vackert med att kanterna rullade sig. Jag har luskat lite på nätet och jag tror att den heter ‘Chelsea’ men såldes under parollen ”Rosor efter färg”. Köpte också den rosa varianten men den hade inte alls samma kvalitet.

I det sparsamma ljusets tid

5 november, 2010

Solen flämtade till en stund idag och då gick min hund Agnes och jag ut. Inte ens växthuset med bredsida mot söder (inte bra sommartid) får någon större D-vitamindos just nu.

De frostmålade löven behöll sin glasyr på skuggiga platser och det är nu bara Djävulen, så kallar vi smällspirean Physocarpus opulifolius ‘Diabolo’, som håller färgen i min trädgård. Jag har haft den i många år och gillar den fortfarande skarpt. Annars har jag tyvärr lätt för att tröttna.

De här trollfrisyrerna tillhör  en klematis som självsått sig. Och nu far det ena fröet efter det andra iväg och kanske blir det plantor någon annanstans. De får gärna sticka över till grannarna. Vi har goda och glada grannar och jag unnar dem verkligen klematisplantor. Men jag kan inte garantera att de blir snygga.

I växthuset fortsätter trädormbunken att rulla upp sina nya blad. Det är ingen syssla den brukar ägna sig åt så här års. Men det beror nog på omplanteringen i somras. Den fick nytt mod och det behövdes. Den har jag inte heller tröttnat på.

Och äntligen börjar fröerna mogna hos Afrikas Blå. Har visserligen sex plantor men jag tänkte så några till. Det är ju så lätt, de är grymt dekorativa och drar in en medelhavsfläkt i trädgården – fast egentligen är den ju sydafrikansk. Jag hoppas också att humlorna har fixat ett möte mellan de vita och de blå så jag får någon blekt ljusblå.

Just nu känns det långt till nästa trädgårdssommar. Men jag brukar tänka på tomaterna. Om knappa 3 månader ska jag så dem och då är det väl vår. Nästan. Men innan dess ska jag och min lilla hund gå en kurs som heter Cirkushund. Det passar henne perfekt. Hon är galet glad i att lära sig att göra saker. Det är bara jag som behöver träna in pedagogiken.
TREVLIG HELG alla där ute!

Gillas inte!

5 november, 2010

Jag har starka känslor MOT normaltid. Det är urk att se kvällen så snabbt glida in i mörker. På morgonen kan det kvitta med ljus. Då är det snarare lite mysigt med tända ljus och vinterkänsla. Men på kvällen vill jag ha naturljus så länge som möjligt. Jag är för sommartid året om. Vad tycker du?

Lysande läsning i mörkret

2 november, 2010

Nu har jag gjort det igen, prenumererat på Gardens Illustrated. Det var ganska länge sedan sist men fick plötsligt ett sug. Det var Dan Pearson´s fel. Jag läser The Guardian på nätet och där är han en av sju (!) trädgårdskolumnister. Jag har följt honom från bångstyrig yngling på sin takterrass till klart lysande stjärna i det designade England. Varje gång jag går in här suckar jag över våra stora dagstidningar som satsar så lite på trädgård trots att landet exploderat av odlarintresse. Är det inte konstigt? Det skulle inte vara fel om DN bad Karin Berglund att skriva lite igen.
När jag i alla fall är inne på The Guardian´s sida kastar jag också ett öga på Hugh Fearnley-Whittingstall som är en matskribent av rang. Inte för att jag använder hans recept särskilt ofta men jag tycker om hans ”kringtexter”.
Vad läser du när mörkret lägrar sig?