Nu går jag med min kvarvarande hund Agnes, en två år gammal dvärgsnutte (dvärgschnauzer), i trädgården och ser att färgerna börjar återvända. Visst måste man glädjas åt alla självsådder, inte minst den fantastiska vallmon?
Och alla fingerborgsblommorna där humlorna jobbar.
För att inte tala om sömntutan, som dyker upp överallt och jäklas lite med min färgsättning. Men vem kan riva upp den här?
Etiketter: fingerborgsblomma, Papaver somniferum, sömntuta, vallmo
TRÄDGÅRDSLANDET 
5 juli, 2010 kl. 11:45 |
Hoppas att du känner dig bättre nu.
Visst ska man njuta av det som självsår sig. Här är det fingerborgsblommorna. Dom växer till och med i skogen.
Ha en bra dag!
5 juli, 2010 kl. 15:38 |
Ja, stundtals går det bra. Jag har ju mina andra lilla vovva.
5 juli, 2010 kl. 12:32 |
Vilka vallmor! och kul och fint med bokpelarna i förra inlägget.
Låter fint att färgen börjar återkomma, men jag förstår att det tar lite tid.
Sophia
5 juli, 2010 kl. 15:42 |
Vallmon ”självkom” otroligt fin i år. De här två var mer röda än de andra. Trädgården får bli min terapi i saknaden efter den gamla hunden.
5 juli, 2010 kl. 22:04 |
Snygg bild på fingerborgsblommorna och humlan!! Vad heter vallmosorten? Den är så vacker att det börjar klia i mina odlarfingrar.
Ha det gott!
//Linda
5 juli, 2010 kl. 22:37 |
Vallmon är riktigt vacker men jag vet inte varifrån den kommer. Sådde den i alla fall inte i år. Har letat bland gamla fröpåsar men hittar inget som liknar den. Om något namn skulle dyka upp så ger jag dig det.
7 juli, 2010 kl. 11:48 |
;o) Det låter som min garderob ibland. Hittar någonting som uppenbarlingen aldrig har använts, men som jag inte kan påminna mig om att jag någonsin har burit hem. Skumt, men blir lika glad varje gång. En gång var det en riktigt fin klänning samma dag som jag skulle på bröllop.