Hösten tågar in. Vid den här tiden är det som allra roligast att göra buketter. Det finns gott om blommor och jag gillar at ta dem innan frosten gör det… Men vi hoppas väl alla på många fler sköna dagar. (Klicka gärna för större bild. WordPress är inte särskilt bra på att behålla detaljerna vid komprimeringen.)
I lördags sörplade vi kräftor tillsammans med vännerna. För första gången var det inte helt lätt att få tag i dem. Vår sedvanliga leverantör berättade att det inte är så många som vill fiska kräftor längre. Kommer detta att bli nästa område för import av arbetskraft österifrån? I så fall hoppas jag att kräftbranschen sköter sig bättre än bärbranschen.
Här ligger de i alla fall, röda och granna, i sörplet. Det var min morfar som lärde mig att som barn äta kräftor. Han bjöd också på speciell lördagsgodis: räkor! Klart att jag blev en ivrig skaldjursätare.
Växthuset är den perfekta festlokalen för kräftfesten. För säkerhets skull ställer vi in en värmefläkt om det skulle bli småkyligt eller snarare sagt rått. Men det brukar räcka med energin som kommer från gästerna och alla ljusen.
Det kräver inte så mycket för att göra blomarrangemangen. De måste vara små, det finns inte plats för något stort. Många rosor har just nu en nytändning så de är självklara. Druvorna börjar också mogna och de är så vackra.
Det är roligt att se hur folk äter kräftor. Alla har sin egen metod. En del, som jag, lämnar allt i ett sammelsurium på tallriken medan andra lägger upp skalen i fin ordning.
När allt är över samlar vi bara upp skalen och lämnar slagfältet för kaffe vid brasan inomhus där det är osörplat. Dagen därpå blir det stor röjning – men det slipper gästerna.
Nu blommar granhäcken. Nja, inte själva häcken utan passionsblomman Passiflora ‘Incense’ som gladeligen klänger omkring bland barren. Jag tycker det är festligt att använda olika klättrare. ofta ettåriga, i buskar och träd – även pioner – som inte blommar alls eller bara har en kort fägringstid. Den här sorten växer mycket snabbt och har ätbara frukter men jag räknar inte med att de kommer att mogna. Sorten är mycket härdig och lär klara -20 grader, men det kan jag inte gå i god för.
N
u slår plommonen i backen så tätt att hunden vägrar att gå under bombardemanget. Först trodde jag att det var mirabeller. Men nej, det är nog allmänt gulplommon. Lätt sötma, en aning beska. Men vad ska man göra med dessa mängder?
Det mesta går till spillo. Även grannarna får nog efter ett tag. Och jag vägrar att stapla sockerstinna konserver – jag mår inte bra av socker och jag tror inte det är så bra för andra heller. Den korta tid som de här plommonen finns äter vi dem varje dag eller också gör jag efterrätter så här:
Plommonen snittas och doppas i kokande vatten, bara någon sekund. Sedan är det lätt att dra av skalen. Samma som för tomater.
Jag krossar dem med fingrarna och tar jag ut kärnan. Det blir en slags grov plommonkompott, som behåller sin friska, naturliga smak och har lagom sötma utan tillsatt socker. Lite vispgrädde till är inte så dumt. Visserligen mörknar färgen rätt snabbt men det gör inte så mycket. Kan förhindras med hjälp av citronsaft men då är vi där igen – det kan behövas socker.
När Thompson & Morgan visar bilder på Dahlia variabilis ‘Cactus Hybrids Mixed’ i katalogen/nätet ser de ut att vara ganska lika varandra. Men så här blir resultatet och det tycker jag är bra. Det blir mer spännande på så sätt.
Sådde dahliorna relativt sent, april, planterade om och toppade dem en gång. Nu är de över metern höga och blommar ordentligt. Det kommer de att göra fram till frosten.
De jag gillar får en etikett. Den talar om namn och färg. Sedan tar jag upp de knölarna när plantorna vissnat ner, torkar knölarna några dagar, slår in i tidningspapper eller lägger i grov vermiculite i öppna plastpåsar.
Nästa år blommar de igen. Fantastiskt. Och jag använde bara en halv fröpåse.
Tvätten snurrar i maskinen, allt är uppackat och vi är tillbaka igen. Och hjälp vad tomater och gurkor har mångfaldigats under den korta resan söderöver.
Första stoppet: Wreta Gestgifveri i skogarna mellan Nyköping och Norrköping. En urgammal anhalt för resande och mycket charmigt i dag.
Här har Carl XIV Johan, Linné, drottning Kristina, CJL Almqvist m fl historiska kändisar övernattat under resorna. Fast då såg det nog annorlunda ut. Här är huvudentrén.
Stekt ankbröst, friterat ankskinn, bönsallad med borlotti, skärböna och sockerärt, potatisrulle och citronsky (bilden). Före: Torsk och havskräfta, parmesansoppa med marinerad zucchini.
Efter: Wretas ostassiette
Mumsigt.
Utsikten medan man smuttar på vinet och fyller magen…
Småland i lånad charmstuga
Här bodde vi två nätter och njöt av lugnet medan regnet föll och solen sken. Matstandarden sjönk betydligt eftersom vi lagade själva. Men vi passade förstås på att äta kroppkakor. Skam vore annars…
Hos Karin på Öland
Fast Karin Fransson själv sågs inte till på sitt Hotell Borgholm. Synd tyckte vi. Har man så stora gourmet-ambitioner ska man ju inhösta applåderna – varje kväll. Men det kanske är för mycket begärt.
Efter den tragiska branden har hotellet byggts upp igen och är nu till många delar supermodernt. Vi bodde i ett minimalistiskt rum i svart och vitt med en turkos stol. Toalettrummet med dusch var helt inrett i sten, grått och vitt. Snyggt! Men det var för maten vi kom…
Maten var svårfotograferad i restaurangljuset som var förvånande ocharmigt.
Vi valde Finsmakarmenyn med underrubriken Smak av sommar. Fyra rätter och på bilden visas förrätten:
Krispig anklevermacka (den som står på högkant till vänster), confiterad och lättrökt griskind med lufttorkad griskäke (hur låter det?). Fruktrelish, luftigt potatiskräm (i separat skål) och lammkrustillant på ramslökmos (klutten till höger). GOTT!
Som huvudrätt åt jag en saffransrostad gös bland en massa små goda tillbehör. Jag har tillbringat lång tid sedan jag kom hem för att ta reda på hur man gör saffransrostad gös för det var så himla gott. Men jag har inte lycktats. Någon som vet?
Sedan blev det ostar, så fint upplagda, och sist chokladmoussekaka med även där en del tillbehör. Då var jag så mätt att jag började funder över hur jag skulle kunna ta mig upp till rummet.
Till allt detta drack vi föreslagna viner och jag måste säga att det var en praktmiddag. Tack Karin!
(Och så passade jag på att fylla år och fick en läsplatta av O. Blev jätteglad och läser för fullt.)
Hotell Borgholms kryddgård där man kan sitta ute och äta bland dofterna. Men nej, det är nog inte den kryddgården som Karin Fransson pratat om i radioprogrammet Meny. Länkar till platserna finns i tidigare inlägg, här.
Nu packar jag in hund och gubbe i bilen och reser ut i landet. Lyxar på Vreta Gestgifveri, kollar kantarellerna i Småland och lyxar ännu mer hos Karin Fransson på Borgholms Hotell och förväntar mig att få höra hennes pipglada österrikiska skratt. Plus att få kolla örtagården. Allt på fem dagar. Men i alla fall… Den sjuka hunden, som nu är i hundhimlen (fast om hon har valt själv så är hon i skafferiet), höll oss i sin sjuklighet hemma de två senaste åren. Förr var hon, gamla underbara westien Tansi, en riktigt van resenär som sett mycket av landet, charmat hotellfolk (utom då hon gick raka spåret in och kissade på äkta mattan i ett slott i Västmanland) och testat många hotellsängar. Nu ska lilla dvärgschnauzern Agnes ut på sin första resa. Hoppas hon inte blir åksjuk och kräks. Hoppas hon tycker att det är lika roligt som Tansi gjorde.
Det kanske blir en reseberättelse…
Jag ville ha en cremevit ros och valde ‘Claire Austin’. Förutom en mycket vacker ros fick jag en doft som nästan är sanslös – en stark blandning av vanilj, citrus och heliotrop. Nu grubblar jag som bäst över hur jag ska få en av buskarna – köpte fem – så nära den mest använda uteplatsen som möjligt. Först nästa år vet jag hur pass härdig den är. Hos David Austin anses den ”hardy” och det räcker inte alltid hos oss. Rosen är döpt efter David´s dotter. Självklart att den då måste vara något extra.
Den här mangeln stod i källaren när vi flyttade in i huset. Säkert använd länge men i rätt uselt skick. Den åkte ut. Till en början blev ställningen ett fancy drinkbord, sedan bord för sådder som stod ute över vintern. Nu har den fått nya hyllor och är ett sidobord för grillning. Roligast är texten längst ner: Garanterat engelsk! Det är grejer det!!
Olivträdet har blommat och nu sitter karten där, inte större än knappnålshuvuden. Under det dryga tiotalet år som jag haft trädet har det gett 1 (en) oliv! Nu är det två meter högt och nyligen omplanterat i en mastigt stor kruka så kanske…
Att vandra i olivlundar utmed Medelhavet är toppensemester för mig. Vinden bläddrar så skönt i de gråsilvriga bladen. Stammarna är knotiga och ofta uråldriga.
Jag vet att olivträdet är motsvarigheten till våra björkar och hasslar när det gäller allergier. Man kan faktiskt se enorma pollenmoln när den tiden är inne.
Journalist, författare
och fotograf med fötterna
i stövlar och händerna i jord.
TRÄDGÅRDSLANDET 
