I hetaste laget

Fortsätter med chili. Världens allra hetaste chili är ganska ny och heter ‘Naga Viper’. Det var en odlare i England, som lyckades ta fram den genom att korsa tre urstarka chilisorter. Den ser ut ungefär som ‘Habanero’. 1 359 000 scoville-grader!! Det biter man inte så gärna i.

Men här ser du en som testar:

Aj, aj aj…
Näst hetast anses ‘Buth Jolokia’ vara. Ynka 300 000 sc. Men jämför med ‘Jalapeño ‘, 2 500-3 000 på skalan. Frön till ‘Buth Jolokia’ säljs hos Jennys frön & Sånt. Passar om man vill spela Tarzan under middagar med vänner.

Ur Jennys samling väljer jag hellre ‘Red Ricoto’, som är så vacker med sina svarta frön och har fruktig smak mitt i hettan. Odlade förr den gula ricoton men det är numera svårt att hitta frön.

TJOHO!

JAAA! Nu har det vänt. Det är vackert som ett julkort ute men, det bästa, nu kan det bara bli ljusare ett halvår framåt. Plötsligt blir det bråttom. Det är hög tid att beställa chili- och tomatfrön. Köptetomaterna är fruktansvärt tråkiga. För min del får de stanna i butiken. Nu tar vi fram de torkade och frysta minitomaterna, mjukar upp dem i lite vatten en stund, kramar ur, blandar med olivolja och hackad vitlök, ev några blad basilika. Smakrikt, gott.

Mera tekamelia

När det ska göras ett riktigt fint grönt te i Kina wokas de unga bladen för hand i flera omgångar, fermenteras. Jag vill minnas att temperaturen i woken var 120°. Wokaren är alltid en man till skillnad från plockaren.  I Japan, som fått sin tehistoria från Kina via munkar, ångar man i stället bladen.

Tevattnet ska hålla max 85° (fast det finns många skolor). Då är bubblorna i kastrullen fortfarande små.  Bladen får dra en stund i vattnet och följer med i koppen/glaset. Låt de  inte stå för länge, då kan teet bli beskt. Under mitt besök i Kina serverades grönt te i små koppar till varje måltid och även däremellan. Det är lika självklart som mjölk var förr i tiden hos oss.  Man ska vara observant på bäst-före. Ett grönt te håller max ett år – om det förvaras väl tillslutet och svalt. Hälsoeffekterna diskuteras ständigt. Men kineserna har druckit grönt te i 5000 år och hållit sig långt ifrån hjärt/kärlsjukdomar så helt fel kan det väl inte vara. Fast nu har snabbmat med läsk kommit även dit och då förändras statistiken.

Brukar du spira frön?

I butikerna finns det ju små skott från solrosfrön, ärter, smörgåskrasse, mangold och annat. Utbudet har ökat på senare år. Men när allt annat i trädgården går till vila är de här små odlingarna på fönsterbrädan riktigt trevliga. Bildens ärtskott är helt enkelt ”ärtsoppeärter” från specerihyllan. Grova frön, som ärter, behöver  blötläggas ett dygn innan de placeras på en bädd av fuktigt hushållspapper och en plastfolie över (gör små hål i den). Andra, som mangold, broccoli m fl, läggs direkt på pappret. Det gäller bara att hålla fuktigt, spraya. Det tar inte lång tid förrän du har färska grönsaker som ger koncentrerade antioxidanter och vitaminer. Tänka sig, hela vintern…
Tips: spira senapsfrön (finns i affärens kryddhylla) om du gillar en kick i salladen.

Ärtan, pärtan, piff, paff, puff.

Plommonregn

Nu slår plommonen i backen så tätt att hunden vägrar att gå under bombardemanget. Först trodde jag att det var mirabeller. Men nej, det är nog allmänt gulplommon. Lätt sötma, en aning beska. Men vad ska man göra med dessa mängder?
Det mesta går till spillo. Även grannarna får nog efter ett tag. Och jag vägrar att stapla sockerstinna konserver – jag mår inte bra av socker och jag tror inte det är så bra för andra heller. Den korta tid som de här plommonen finns äter vi dem varje dag eller också gör jag efterrätter så här:

Plommonen snittas och doppas i kokande vatten, bara någon sekund. Sedan är det lätt att dra av skalen. Samma som för tomater.

Jag krossar dem med fingrarna och tar jag ut kärnan. Det blir en slags grov plommonkompott, som behåller sin friska, naturliga smak och har lagom sötma utan tillsatt socker. Lite vispgrädde till är inte så dumt. Visserligen mörknar färgen rätt snabbt men det gör inte så mycket. Kan förhindras med hjälp av citronsaft men då är vi där igen – det kan behövas socker.

Resa för magen

Tvätten snurrar i maskinen, allt är uppackat och vi är tillbaka igen. Och hjälp vad tomater och gurkor har mångfaldigats under den korta resan söderöver.

Första stoppet: Wreta Gestgifveri i skogarna mellan Nyköping och Norrköping. En urgammal anhalt för resande och mycket charmigt i dag.

 

 

Här har Carl XIV Johan, Linné, drottning Kristina, CJL Almqvist m fl historiska kändisar övernattat under resorna. Fast då såg det nog annorlunda ut. Här är huvudentrén.

Stekt ankbröst, friterat ankskinn, bönsallad med borlotti, skärböna och sockerärt, potatisrulle och citronsky (bilden). Före: Torsk och havskräfta, parmesansoppa med marinerad zucchini.
Efter: Wretas ostassiette
Mumsigt.

Utsikten medan man smuttar på vinet och fyller magen…

Småland i lånad charmstuga

 

Här bodde vi två nätter och njöt av lugnet medan regnet föll och solen sken. Matstandarden sjönk betydligt eftersom vi lagade själva. Men vi passade förstås på att äta kroppkakor. Skam vore annars…

Hos Karin på Öland
Fast Karin Fransson själv sågs inte till på sitt Hotell Borgholm. Synd tyckte vi. Har man så stora gourmet-ambitioner ska man ju inhösta applåderna – varje kväll. Men det kanske är för mycket begärt.

Efter den tragiska branden har hotellet byggts upp igen och är nu till många delar supermodernt. Vi bodde i ett minimalistiskt rum i svart och vitt med en turkos stol. Toalettrummet med dusch var helt inrett i sten, grått och vitt. Snyggt!  Men det var för maten vi kom…

Maten var svårfotograferad i restaurangljuset som var förvånande ocharmigt.

Vi valde Finsmakarmenyn med underrubriken Smak av sommar. Fyra rätter och på bilden visas förrätten:
Krispig anklevermacka (den som står på högkant till vänster), confiterad och lättrökt griskind med lufttorkad griskäke (hur låter det?). Fruktrelish, luftigt potatiskräm (i separat skål) och lammkrustillant på ramslökmos (klutten till höger). GOTT!
Som huvudrätt åt jag en saffransrostad gös bland en massa små goda tillbehör. Jag har tillbringat lång tid sedan jag kom hem för att ta reda på hur man gör saffransrostad gös för det var så himla gott. Men jag har inte lycktats. Någon som vet?
Sedan blev det ostar, så fint upplagda, och sist chokladmoussekaka med även där en del tillbehör. Då var jag så mätt att jag började funder över hur jag skulle kunna ta mig upp till rummet.
Till allt detta drack vi föreslagna viner och jag måste säga att det var en praktmiddag. Tack Karin!
(Och så passade jag på att fylla år och fick en läsplatta av O. Blev jätteglad och läser för fullt.)

Hotell Borgholms kryddgård där man kan sitta ute och äta bland dofterna. Men nej, det är nog inte den kryddgården som Karin Fransson pratat om i radioprogrammet Meny. Länkar till platserna finns i tidigare inlägg, här.

 

Oumbärlig lök

Mina två sorter vitlök, Thermidrome (bilden) och Vigor, är skördade. Klyftorna sattes i slutet av oktober och blasten hann sticka upp innan den oregerliga vintern kom. Nu kan man fråga sig om det, förutom nöjet, är någon vits med att odla vitlök? Jo, det är det. Den hemodlade löken, som får torka hängande utan stress, blir betydligt enklare att skala. Med tiden hårdnar skalet och vitlöken håller sig ända tills det är dags att skörda igen. Den smakar starkt och gott.
Om du tycker att det är svårt att fläta blasten kan du helt enkel binda ihop lökarna med ett snöre. Lägga ihop dem en och en, sno om ett varv och dra till. Det kommer att likna en fläta.

Hos vissa sorter, särskilt Thermidrome, kan du hitta smålökar som sitter ”i luften”, mellan bladen. Det är s k halslökar. Dem plockar jag och lägger i svalskåpet tills det är dags att plantera under hösten. Nästa år blir det en liten rund lök utan klyftor. Du känner säkert igen den från grönsaksdisken där den går under namnet Solo.

Det finns massor av vitlökssorter,  många är franska. I år ska jag prova italienska Aglio rosso di Sulmona från Gourmetgarage.

Det är tusen år sedan…

…jag fick smultron på strå. I går hände det igen!

VÄKTARE PÅ PLATS

Här står en tagetes i dunklet under tomatplantor med uppdrag att hålla de vita flygarna liksom skadliga nematoder borta. Inte vet jag om det fungerar men jag har hört det så många gånger att jag måste prova. Brukar få en attack av flygarna i slutet av sommaren. Få se hur det går i år…

Jag ska dessutom jaga rätt på en gurkört – de självsår sig överallt – och sätta in i tomathuset. Då mognar tomaterna tidigare, sägs det. Annars brukar jag lägga in några äpplen när de är tjurigt vägrar att bli röda/gula/svarta. Det vet man i alla fall, att äpplen avger etylengas som påskyndar mognad.

Fniss-lök – men god

I åratal har jag fnissat åt den här stolliga löken och fattat nada. Eftersom min rensningsnit aldrig hinner till den norra sidan av huset så finns den kvar. Supertur – det är ju kajp. På lördag får vännerna kajpsoppa. Häpp!

Tydligen får en lök se ut hur som helst…

Dagsfärsk bild av Sollentuna-kajp,
skogslök,  Allium scorodoprasum.

Så här års kan man till höga priser köpa skrynkliga knippor av kajp i delikatesshallar. Jag sitter på en förmögenhet på grund av lättja. Ska nog utveckla den egenskapen lite mer.