TJOHO!

JAAA! Nu har det vänt. Det är vackert som ett julkort ute men, det bästa, nu kan det bara bli ljusare ett halvår framåt. Plötsligt blir det bråttom. Det är hög tid att beställa chili- och tomatfrön. Köptetomaterna är fruktansvärt tråkiga. För min del får de stanna i butiken. Nu tar vi fram de torkade och frysta minitomaterna, mjukar upp dem i lite vatten en stund, kramar ur, blandar med olivolja och hackad vitlök, ev några blad basilika. Smakrikt, gott.

Doftkorg för en kväll

Det dräller redan av hyacinter i affärerna, till och med de som är nästan överblommade och säljs för en femma. Då stoppar jag in dem i den här korgkulan och låter dem dofta för en kväll över matbordet. Den dallrande värmen från ljusen sprider doften. Tycker man inte om det kan man lägga kulan, eller vad man har, i frysen några timmar och hänga den utomhus. Det blir eviga hyacinter – till plusgraderna kommer.

Tillsammans

Jag gillar kombinationen buskar och perenner. Som här när trädgårdsirisen sticker upp genom den röda berberisen. Irisen fanns i trädgården när vi flyttade in men inte berberisen. För att det ska fungera måste man välja låga och långsamväxande buskar annars är det snart ett enda virrvarr och sekatören får gå varm.

Jag vill dansa som en hund

Tunga snömoln rullar in över min plätt på jorden. Små, pytteflingor, virvlar i blåsten. De orkar inte hålla sig kvar på grenarna men fastnar i hundens päls. Hon dansade i snöfallet och är så glad. Varför är inte jag glad? Jag vet, det är mörkret, det förbannade mörkret. Dags för D-vitamin! Här finns det upplevelse-D-vitamin: Edvard Andersons växthus i Bergianska Trädgården. Det är en skön plats när ljuset flödar från starka lampor, skön värme och snö utestängd av glasväggar.

Panteramaryllisen, Hippeastrum pardinum, från Peru och Anderna, kommer snart slå ut sina fläckiga i Edvards hus. Den är efterfrågad bland odlare men mycket ovanlig på till salu-listorna. Annars är jag inte någon större vän av amaryllisar. Byngliga växter som ramlar omkull. Skär alltid av dem och sätter i vas.

Om man bara höjer blicken när man vandrar från växthuset kommer man att se ”bären- att -pussas-under”, misteln, i trädet. Det på minner mig om att jag kanske ska köpa en kvist och pussa på mannen i mitt liv. Enda parasiten i svenska träd och bären har använts som lim för att fånga fåglar. Låter inte särskilt kul. Skippar mistel! Man kan väl pussas ändå.

Önskar mig glad som en hund i det grå snöfallet. Önskar snö, om den ska vara nödvändig, som fäster på träd och buskar. Önskar mörkret all världens väg.

PS
Nu har jag köpt frön till vårsköna. Det känns bra.

FRUSET!

Nu får man gilla läget , acceptera snö, kyla och mörker. När snön och kylan blir mer beständiga sätter jag ut tulpaner eller hyacinter i det kalla vita. Det blir en överraskning för gäster opch andra besökare som är säkra på att de är konstgjorda. Men icke. Det är frusen skönhet.

Gör så här:
Lägg in blommorna en och en utan kontakt med väggarna i frysens kallaste fack. Efter några timmar skyndar du ut med dem och arrangerar. Du får inte stanna på vägen och inte värma dem i händerna – blommorna tinar oerhört snabbt. Så länge det är minusgrader står de fina där ute. Men om temperaturen kryper över nollstrecket, eller om solen tar i med kraft, blir det bara en våt fläck. Förra vintern stod de här tulpaner i givakt under flera veckor.

Snabb krokusblomning

Om man inte får vandra i Kaukasus klippbranter och sniffa på höstkrokus, Crocus speciosus, så kan man i alla fall snabbnjuta av dem. Just nu säljs lökar, som ofta gått så långt att de vita tipparna är centimeterlånga. Köp dem och sätt i en kruka. Det dröjer inte länge förrän du har en ljuvlig och doftande upplevelse.

Sedan går det förstås så här:

Om marken inte är frusen planterar man ut lökarna och hoppas på en återkomst nästa år. För att det ska ske måste bladen, som kommer efter blomningen, få chansen att utvecklas. Om du inte lyckats med höstkrokus i trädgården kan det bero på platsen. Naturligt växer den på bergssluttningarna där vattnet rinner undan, det är alltså extremt väldänerat. Tänk på det!

Så blev det

Herrestadsbegonia har vuxit. Och vuxit. Jag lovade ju att berätta hur det har gått. Jodå. Men det blev inte vad jag väntat mig. Dvs  fyllda jätteblommor i illröd färg. Nu är det visserligen många, men rätt spinkiga blommor i knallorange. Inte min färg. Kommer inte att överleva vintern…

1/2 fröpåse dahlia

När Thompson & Morgan visar bilder på Dahlia variabilis ‘Cactus Hybrids Mixed’  i katalogen/nätet ser de ut att vara ganska lika varandra. Men så här blir resultatet och det tycker jag är bra. Det blir mer spännande på så sätt.
Sådde dahliorna relativt sent, april, planterade om och toppade dem en gång. Nu är de över metern höga och blommar ordentligt. Det kommer de att göra fram till frosten.
De jag gillar får en etikett. Den talar om namn och färg. Sedan tar jag upp de knölarna när plantorna vissnat ner, torkar knölarna några dagar, slår in i tidningspapper eller lägger i grov vermiculite i öppna plastpåsar.
Nästa år blommar de igen. Fantastiskt. Och jag använde bara en halv fröpåse.

ÄNTLIGEN!

40 millimeter flöt ner i trädgården under kväll och natt. Så efterlängtat! Nu går det nog att gräva i Upplandsleran igen.
Är man så dum så att man ställer sina växter i fåniga ytterkrukor utan hål så finns det bara en sak att göra efter regnet: lägga dem ner. Knölbegonian gillar inte att stå i vatten.

Klockmalvan, en favorit i kruka, gnistrade med regnets diamanter i kjolen. Och den asiatiska  liljan ‘Landini’ strålade. Den hittade jag i våras under ett utebord där löken glömts bort i en liten plastkruka. Vilken kämpe!

Trädgårdens kung

Jag har haft stenkoll på liljorna i år. Inga baggar har fått en enda chans så de är helt ofördärvade. Kungsliljan är min absoluta favorit – så lättodlad. Två stycken står i krukor och vajar oroväckande i vindbyarna. De är över en meter höga och tillåts luta sig mot de gamla krikonträden som numera är kapade upptill och tjänstgör som växtstöd runt dansbanan, den fristående uteplatsen.