Blåregn hos Den ödmjuke

När jag nu håller till i Kina på bloggen så vill jag gärna visa blåregnet i Den ödmjuke ämbetsmannens trädgård i Sozhou. Den är välkänd över hela världen (finns på UNESCO:s Världsarvslista). Det var hit Wang Xiancheng, poet och ämbetsman, anställd hos kejsaren, drog sig tillbaka 1510. Sexton år senare stod trädgården klar.

Men blåregnet? Jo, jag vill visa att det är inte bara påhitt att blåregn ska beskäras hårt för att blomma. Det här är många många år gammalt men helt underbart i sin knotighet. Titta på den tjocka stammen till vänster.

Utspringet om våren är makalöst med de nästan genomlysta bladen och knoppklasarna. Bodde jag här skulle jag under april sitta dygnet runt på stenen bredvid med termos och mackor.

Ljuvliga girlanger över den kantiga stenen av nyutslagna blommor och små veka blad. Alltsammans framtvingat av stentuff beskärning.

Mera tekamelia

När det ska göras ett riktigt fint grönt te i Kina wokas de unga bladen för hand i flera omgångar, fermenteras. Jag vill minnas att temperaturen i woken var 120°. Wokaren är alltid en man till skillnad från plockaren.  I Japan, som fått sin tehistoria från Kina via munkar, ångar man i stället bladen.

Tevattnet ska hålla max 85° (fast det finns många skolor). Då är bubblorna i kastrullen fortfarande små.  Bladen får dra en stund i vattnet och följer med i koppen/glaset. Låt de  inte stå för länge, då kan teet bli beskt. Under mitt besök i Kina serverades grönt te i små koppar till varje måltid och även däremellan. Det är lika självklart som mjölk var förr i tiden hos oss.  Man ska vara observant på bäst-före. Ett grönt te håller max ett år – om det förvaras väl tillslutet och svalt. Hälsoeffekterna diskuteras ständigt. Men kineserna har druckit grönt te i 5000 år och hållit sig långt ifrån hjärt/kärlsjukdomar så helt fel kan det väl inte vara. Fast nu har snabbmat med läsk kommit även dit och då förändras statistiken.

Javisst är det tebusken!

Eva knäckte det!

Här växer te i Hangzhou i Kina. Det är kvinnor som plockar, aldrig en man. Och för det riktigt fina teet tar man bara de unga skottens yttersta toppar under våren (jag var där i april). Ett riktigt slitgöra. Camellia sinensis har som bekant många sköna släktingar men tebusken är en av världshandelns värstingar. Den blommar fint i vitt, men blommorna är ganska små. I teodlingarna blommar den däremot inte alls eftersom alla skott plockas av. Man håller också buskarna på plockvänlig nivå.  Tebusken finns ibland att köpa som krukväxt här hemma och ska behandlas som en vanlig kamelia. Sur jord, jämn fuktighet och sval vinterförvaring under ljus.

Tillsammans

Jag gillar kombinationen buskar och perenner. Som här när trädgårdsirisen sticker upp genom den röda berberisen. Irisen fanns i trädgården när vi flyttade in men inte berberisen. För att det ska fungera måste man välja låga och långsamväxande buskar annars är det snart ett enda virrvarr och sekatören får gå varm.

Här är våren!

Magnolian har tagit på sig pälsmössan. Därunder ligger blommorna och väntar. Min säkert fyra meter höga stjänmagnolia ‘Royal Star’ har hundratals väntade knoppar. Det är trösterikt.
I går sådde jag frön från den här magnolian. Nu står krukan ute  men tänker nog ställa in den i kylskåpet (med plastpåse). Min erfarenhet är att kontrollerad vinter är bättre än den nyckfulla där ute. Dina erfarenheter?

I det sparsamma ljusets tid

Solen flämtade till en stund idag och då gick min hund Agnes och jag ut. Inte ens växthuset med bredsida mot söder (inte bra sommartid) får någon större D-vitamindos just nu.

De frostmålade löven behöll sin glasyr på skuggiga platser och det är nu bara Djävulen, så kallar vi smällspirean Physocarpus opulifolius ‘Diabolo’, som håller färgen i min trädgård. Jag har haft den i många år och gillar den fortfarande skarpt. Annars har jag tyvärr lätt för att tröttna.

De här trollfrisyrerna tillhör  en klematis som självsått sig. Och nu far det ena fröet efter det andra iväg och kanske blir det plantor någon annanstans. De får gärna sticka över till grannarna. Vi har goda och glada grannar och jag unnar dem verkligen klematisplantor. Men jag kan inte garantera att de blir snygga.

I växthuset fortsätter trädormbunken att rulla upp sina nya blad. Det är ingen syssla den brukar ägna sig åt så här års. Men det beror nog på omplanteringen i somras. Den fick nytt mod och det behövdes. Den har jag inte heller tröttnat på.

Och äntligen börjar fröerna mogna hos Afrikas Blå. Har visserligen sex plantor men jag tänkte så några till. Det är ju så lätt, de är grymt dekorativa och drar in en medelhavsfläkt i trädgården – fast egentligen är den ju sydafrikansk. Jag hoppas också att humlorna har fixat ett möte mellan de vita och de blå så jag får någon blekt ljusblå.

Just nu känns det långt till nästa trädgårdssommar. Men jag brukar tänka på tomaterna. Om knappa 3 månader ska jag så dem och då är det väl vår. Nästan. Men innan dess ska jag och min lilla hund gå en kurs som heter Cirkushund. Det passar henne perfekt. Hon är galet glad i att lära sig att göra saker. Det är bara jag som behöver träna in pedagogiken.
TREVLIG HELG alla där ute!

Höst överallt

 

Det är höst på min gata och himlen målar asfalten blå. Jag gillar grannarnas gröna staket men inte den lika gröna soptunnan. Över vägen hänger den ryska lönnen, till höger, som en och annan lastbil nafsar en bit av då och då. Varför i hela fridens dar har man redan sopat gatan? Till vilken nytta?
Det är höst även på Vårvägen där björkarna växer. Ibland bryter stormen av stora grenar som landar på taken och kör mixer bland tegelpannorna. Gamla björkar är inte pålitliga – men vackra.

Den självsådda krasseplantan förvandlades under en natt till slask, men den har nog pillat ner några frön igen. Det kanske är svårt att se den inringade pinnen men den står där för att skrämma rådjuren från rosknopparna. Jag använder rå odör-kletet och hos mig fungerar det. Både tulpaner och rosor blir kvar trots att jag ser de vackra marodörerna trippa på vägen.

Den vanliga benveden, Euonymus europaeus, glittrar ännu i höstsolen. Den är mer rosa än körsbärsbenveden och senare. Den här har jag hittat i lekparken nära mig.

Nu kan jag kasta hatten…

…genom äppelträden!

Vi tog hjälp av en proffsig beskärare till våra fem gamla, stora och rätt igenvuxna äppelträd. Nu vill jag lova att de är luftiga. Fast det där med hatten är nog bara en dumhet. I äppelkretsar anser man att det är bra att beskära gamla träd under hösten, dock inte alltför sent. Träden mår fint och det kanske till och med blir färre vattenskott. Duktiga trädbeskärare hittas på Pomologens adresslista. Frukten dråsade i backen under behandlingen men vi hade redan mer än nog. (Var tvugna att köpa en frys till för den lättsockrade äppelsylten och massor av äppelkakor.)

Trädbeskärare Bengt hittade också en sort vi inte hade en aning om: Stenkyrke, ett gotländsk äpple. Litet men ljuvligt gott. Tre av träden är ympade med flera sorter. På bilden Ribston, gott vinteräpple. Trädet var en ren och skär urskog innan friseringen började. Bakom och knappt synligt: Celini, inte så vanligt hörde jag.
Vet du vad den där paraplyklippningen kallas? Jo, Brommabeskärning! Sånt vill vi inte ha.

Det stora äpplet är Rossvik. De röda Maglemer. De mindre till vänster tror jag är just Stenkyrke.

Fler blad åt trädgården

Även om hösten är här och gnager på bladen så är många fortfarande så vackra. Nästa år ryker nog en del blommor till bladväxternas fördel men i många fall så har de ju både ock. Jag drömmer om en maffig funkiarabatt, om den stooora ormbunksrabatten, om vildvinväggen (fristående) och låga silversmygare bland rosorna. Ska köra extra ben- och armgympa för det här kräver muskler. Upplandsleran är tuff. Och lust. Om inte lusten finns blir det ingenting. KLICKA på bilderna!

HÄRLIGA HÖST

Nyponen hos ‘Nuits de Young’ är rejält skäggiga. Rosen, mörk som natten och ljuvligt doftande, är döpt efter den engelske poeten Edward Young och hans diktverk om tunga nattliga tankar (Night-Thoughts översatt till Sömnlösa nätter) om livet, döden och evigheten. Han blev en stor påverkare under 1700-talet. Även om han ägnade sig åt världssmärtan var han en spirituell och kvicktänkt herre. Det var han som sa: Vi föds som original. Hur kommer det sig då att vi dör som kopior? Rosen är fransk, Young blev mycket känd i Frankrike, och presenterades första gången 1845. Jag kanske stoppar  ner några frön i en kruka med sand, just for fun.

Magnolians frön lockar mig. Vill man så dem så har jag lärt mig att det går till så här:

Lägg frön i ett glas varmt vatten med lite diskmedel i. Meningen är att den oljiga ytan ska försvinna liksom det groningshämmande fruktköttet. När fröna efter åskilliga vattenbyten är rena lägger man dem i kylskåpet tills koltrasten börjar tjoa igen. Då är det dags att så. Man ställer pottan utomhus och låter vädret påverka medan man under lååång tid håller tummarna…